Molnet i ögat

Vår son har ett "moln" i ögat...

Nu måste jag skriva av mig lite oro....

Just nu ser jag nästan inte tangentbordet för alla tårar men det känns ändå bra att få formulera sig lite om detta svåra....

När min man höll bebisen direkt efter förlossningen såg han att lillpojken hade något "skräp" i ögat. Och senare när barnmorskan gjorde barnundersökningen såg hon samma sak... Men det var inget skräp - det satt fast på hornhinnan...

Jag hade också sett det och tänkte då "Jaha det var det det var." Eftersom jag under flera månader känt att något skulle vara fel med bebisen.

Barnläkaren kom in på förlossningsrummet just när min man var ute och ringde sin mamma. Läkaren körde iväg lilla plastlådan med lillbebisen - och då kände jag mig jättecool men jag var väl bara chockad av den snabba förlossningen... Men det ilade i magen när jag hörde mitt barn skrika borta i korridoren. Läkaren kom tillbaks och meddelade att han skrivit remiss till ögonmottagningen och att vi helst inte skulle åka hem innan de tittat på bebisen.

Dagen efter fick vi komma till ögonmottagningen och en ögonläkare tittade på ögat.
Hennes första kommentar när hon fick se gossens öga var:
"Åh! Vad kan det där vara?!?"
Inte särskilt lugnande för oss två oroliga... Men efter lite bläddrande i böcker med läskiga bilder kom hon fram till att lillplutten troligen har en vit rund förändring på hornhinnan på högra ögat som de anser vara en "dermoid".

Läkarna på ögonkliniken konsulterade sina kollegor och specialisten i Linköping sa att dermoiden kommer att påverka synen och att det inget finns att göra åt den... De två alternativ som finns är tyvärr inga alternativ för vår lille bebis. Att skrapa bort den fungerar inte så bra eftersom den oftast kommer tillbaks... och en hornhinnetransplantation (!!) gör man inte på så små barn.

Nu blandas glädjen över vår lille älskling med tårar över hans lilla "ögonmoln".

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Antingen kasta mig ut på Internet och söka information eller strunta i det och lita på läkarna. Det känns svårt bådadera... jag vill ju bara att älsklingsbarnet ska bli bra och kunna använda båda sina ögon...

Nu ser jag inte att skriva mer för alla tårar...